Jag håller mig själv i handen när jag går in genom dörrarna till ett nytt liv.
Möts av nya ansikten, blyga, nyfikna, förväntansfulla ansikten.
Sommaren har regnat bort.
Jag kan känner hur ångesten pulserar, väntar på att få attackera, och jag är så rädd att den ska döda mig.
(fast än att jag inte vill något annat)
krossa mina drömmar, krossa mitt liv.
Jag tuggar frenetiskt på min läpp som är alldeles svullen.
Granskar min omgivning, håller kvar blicken när den möter din.
Röda kinder, flyr ut genom dörrarna igen och förbannar mig själv.
det finns ingenting som heter kärlek
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar