Jag är inte rädd för mörkret

Kent, bara en massa Kent som fyller ut alla svarta hål i hjärnan, i hjärtat, i livet, jag vet inte, jag bara svär åt en kaosartad situation som ligger framför mig. Men Kent bygger broar och jag stannar på mellanläge ljusgrå, ser saker lite klarare för att jag vill och vågar just, just nu.
 Jag går i skolan, så som många andra, läser läxor precis som andra, Kör motorcykel, som lite färre gör, klappar på mina fina djur, pratar, skrattar ihop med världens alla underverk. Sedan gör jag ingenting mer, det är inte okej, och samtidigt helt okej.
Konstant av och på, Arg och sur, frustrerad och ledsen, så där ledsen så att tårarna hänger i kanten på ögonfransen, jag ler lite ibland, för det mesta inte.
Vet du hur det är att inte våga, Jag vågar inte, Jag är rädd för att byta plats i livet, rädd för att reda ut allting, tänk att vara hundra procentigt säker, vilken utomordentligt, jävla, läskig känsla, Tänk att vara säker, det vågar jag inte.