det är illamåendet som klättrar upp i strupen, envisa tårar som lägger hela världen under vatten, negativa vågor som sveper in staden under ett svartvit täcke. Överallt, överallt denna negativa influens som etablerar sig i varenda partikel.
När ångesten är så grov så att livlösheten kastar dig mot betongmarken, i en busskur, skämms du för vad du är, du skämms för att du ser att båda fötterna nuddar marken, men ändå vet att du har lämnat den övre ytan och landat i en ångestladdad miljö, som ingen annan vet existerar.
du skämms så grovt för att du finns i atomerna, att du är uppbyggd av materia, som en annan miste.
Kommer aldrig i från tanken på hur du existerar, att du existerar, att du finns där ingen vill ha dig.
egoistiska du frågar varför individer hatar, när svaret är så pinsamt enkelt.
född att vara världens enda ting utan värde.
Tankarna du tänker, när du lika livlös som förut ligger på en tårdränkt kudde i ett rum som mist sin värme.